Ett moraliskt dilemma.
Idag testades mitt civilkurage till sin bristningspunkt.
Hela bussen var ockuperad utav skolbarn och vad jag såg var att ett gäng av dessa barn gick på en jämnårig tjej.
Ett scenario var att en pojke sa något som tjejen inte ville höra, eftersom hon höll händerna hårt om öronen.
Det andra scenariot var när en annan tjej gick fram och griper tag hennes huvud och dunkade det mot fönstret.
Om jag inte hade suttit inträngd vid fönstret mot bussen så hade jag kanske sagt till dessa ungar, ingen bra ursäkt för att undvika det. Sanningen är att jag har inte har en aning om vad jag skulle säga till dem. Med tanke på hur starkt jag reagerade på det jag just såg, så hade jag kanske nästan agerat hotfullt mot barnen genom att skälla ut dem verbalt och ganska långt ifrån deras nivå. Det var längesen jag själv var barn och det blir allt svårare att se ur barns perspektiv tycker jag. Jag var inte ensam på bussen och jag hoppades innerligt att någon annan skulle ingripa, för jag var inkapabel till det. Läraren (tror han var det) satt baklänges på bussen och såg inte vad som hände, däremot sa han till dem när de blev för högljudda.
En annan fråga jag tänker på, är hur skulle jag kunna ge dessa barn mer perspektiv under en bussresa?
Kanske våra samhällsnormer ser barn som något man lägger under familjens och skolors ansvar, därav ej vågar ingripa under dessa sitautioner.
Men vad gör man om dessa områden ej kan fungera som ett föredöme för barn? Blir det då samhällets ansvar?
Det är en gråzon som ständigt gör sig påmind.
Kommentarer
Erika
Bra skrivet!!!
Trackback
